Sommaren är här, äntligen! Fast nu klagar folk, inklusive mig själv, på att det är för varmt. Vill ha lov nu så jag får vara ledig, göra vad jag vill, träffa nära och kära. Känner att det behövs. Saknar för många, saknar att ha er nära, att kunna träffa er när jag vill. Tänk hur allt blev ändå så fort man slutade gymnasiet. Alla flydde åt olika håll, känns konstigt att inte bara kunna träffas inom 10 minuter för att ses. Nu är det istället timmar som gäller. Får väl försöka se de positiva i att man tar tillvara på tiden då man väl ses och att det blir roligare.

Känner att det är en riktig tråkdag idag. Gått riktigt dåligt i skolan idag för mig. Haft tankarna borta på annat håll, inte kunnat koncentrera mig, varit trött. Försökt att dölja det så gott det går, men Alessandro märkte. Kanske tur det ändå?

Känner att jag måste ringa dig, se hur du mår. Men jag vill inte.. Eller jo, jag vill. Men om det är dåligt så vill jag inte veta av det. Skulle inte palla det just nu. Går bara igenom tankarna hela tiden om hur det måste ha varit för dig, hur rädd du måste ha varit, hur mamma tog det.. Sen till den stora frågan... Vet ni ens om det? Eller bryr ni er ens överhuvudtaget!? Tror inte det, inte som ni har behandlat honom. Man behandlar inte en annan människa så. Speciellt inte ens familj! Men finns tydligen inget stopp på er. Och jag blir så jävla arg när jag tänker på det, på hur ni beter er! Hade jag inte varit en sån jävla mes så hade ni fått er ett samtal som sen skulle glömmas..... Ni verkar inte veta vilken fantastisk jävla underbar människa ni går miste om. Tycker synd om er som aldrig får veta, riktigt synd.



Jag älskar dig, bli bra!